MON 30 MAY: BACK IN ZURICH

May 30, 2016 10:09 am / by Marigona

God morgon from Zürich ♥!
Känslan av att vakna upp i vårat rum var väldigt blandad. Det är väl alltid skönt att vara ”hemma” men och andra sidan är ju även den känslan rätt splittrade eftersom att mammas hem och Göteborg bär en stor del av ordet också. Så jävla bittersweet. Aaleyah sov inte heller sådär jättebra i natt. Hemma i Sverige sov hon verkligen som ett lamm.

Förlåt för den otroligt kassa uppdateringen de senaste dagarna. Dagarna i Sverige var mer än tokiga och vi hade inte en enda ledig dag. Jag som hade bunkrat upp med dator, kamera, videokamera och hoppats på att få med mig lite filmsnuttar hem kunde ju totalglömma det. Fastän dagarna är ljusare uppe i Sverige så gav inte det fler timmar till att få plats med allt som skulle göras.
Jag hann inte ens gå till havet en enda gång (fast stor del av den grejen var pga vädret också). Det närmaste jag kom havet var hamnen i Majorna, haha.

Dagarna i Götet bjöd på alla möjliga känslor. Förlåt till mamma och lillasyrran som fick stå ut med mitt pressade temperament som gjorde att humöret gick som i en berg-och-dal-bana ibland. Galet. MEN vi hade kul och skrattade mycket! Vi hälsade på så många släktingar som vi hann med, drog till Slottskogen, Liseberg, shoppade, käkade god mat, byggde upp lillasystersrum (tog nog tre dagar), käkade jäkligt go pizza, var på plats vid lillasysters karategradering (den klarade hon felfritt och hon var så jäkla glad när hon stod och väntade i kön på att få köpa sitt nya bälte – jag blev tårögd), och mycket mer. Det var så värmande att få se dottern träffa släktingar och vänner som hon bara träffat någon enstaka gång tidigare – om alls – och det som slår den värmen ännu mer är att se hur mycket kärlek dessa individer ger henne. Det värmer så att hjärtat slår hårdare än vanligt. Godingar!

I Lördags natt – ja, timmar innan det var dags att vakna upp och göra redo för zürichfärd – hände skiten igen. Fyfan. Vi hade precis lagt oss och jag hade slumrat till när jag vaknade vid två av den otroliga smärtan över rygg och bröstkorg. Det börjar mellan skulderbladen och ger en smärta ut över lungor och bröst som sedan ger en skärande känsla i magen. Andningen blir så svår att jag inte vet hur jag ska stå eller sitta för att helvetet ska släppa och så börjar illamåendet. Ymyr är tvungen att väcka mamma (ja, bara närvaron av henne räcker för att man ska känna sig snäppet lugnare). Tjugo minuter senare bestämmer vi oss för att ringa efter en ambulans eftersom att mina händer börjar se lite blå ut och jag får stickningar i både dem och benen, och smärtan är fortfarande konstant, tung och skärande. Mannen i andra sidan av linjen vill prata med mig och det är svårt eftersom att jag nästan sluddrar lite grann och bara ber honom att bara skicka någon. “Snälla, är ni påväg? Mina händer börjar bli blå och domnar av, jag kan inte andas ordentligt.” Det går inte. “Marigona, tror du att någon kan köra in dig istället?” Hela tiden trodde jag att ambulansen var påväg och att killen i andra änden bara ville hålla koll på mig. Han säger att det händer mycket i Göteborg ikväll. Med den grad av värk som varat i över en halvtimme och givit mig kväljningar av smärta förstår jag inte hur jag ska hinna till sjukhuset och bli kontrollerad innan saken blir värre. Vid detta tillfället är jag blek i ansiktet och kroppen skakar lätt. Ambulansen kan inte komma och mammas bilkörning blir lik en rallyförares. Vi spenderar god tid på akuten och de vill ha kvar oss i timmar. Jag säger att jag inte kan stanna i timmar eftersom att jag har en dotter på 8 månader hemma. Undersköterskan är så snäll att hon tar mammas nummer och säger att hon hör av sig när hon fått resultaten.

Vad är det som händer? Inte med mig utan med Sverige när det kommer till vården. Det är så hemskt att jag blir mållös och inte vet vad jag ska säga. Måste man, på riktigt, vara döende för att en ambulans ska komma hem och hjälpa en? Jag vet att några av de symptom jag får är lika de man får vid en stroke (nu vet vi ju att det inte var det), så när mannen i andra luren hör mig och jag måste ge tillbaka telefonen till mamma för att jag inte har ork till att svara honom, och ändå säger att de inte kan skicka någon.. då är det ju riktigt illa med vård? Alltså, RIKTIGT illa. Läkare och undersköterskor var underbara, men vården i Sverige kan jag inte sätta några bra ord på alls.

Nåvääääl, nu lämnar vi det tråkiga! Innan vi åkte mot flygplatsen igår, drog Ymyr iväg och hämtade tårtan som vi beställt till mamma inför morsdag (det fick bli våran frukost)! Jaaa, min första morsdag!
Resan hem gick väldigt bra och Aaleyah skulle kunna få medalj för bästa passagerare på planet! Hon får folk att skratta och le till höger och vänster, hon klänger och har sig, och fastän armarna känns något mörbultade efteråt, så får hon en guldstjärna ändå, :))).

Oj, detta blev ett väldigt rörigt inlägg med många olika ingredienser, men vafan. Smaken på livet är som den ä! Måndag idag och Ymyr är redan ute på kontoret. Vi ska bara hänga hemma, vila upp oss och packa upp resväskorna. Jag måste även jobba lite emellanåt, men vi tar det lugnt och njuter av att schemat är någorlunda tomt i dagarna. Jag ska även slänga ihop en ny 30dagars-challange för rumpa, armar, mage, och ben! Ett sista lyft innan sommaren. Nu är det ju bara Juni kvar, sedan åker vi på äventyr igen, hej! :)

 

Show some love <3 Pin on PinterestShare on FacebookEmail this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+

4 thoughts on “MON 30 MAY: BACK IN ZURICH

  1. Love says:

    Skönt att ni hade det bra ? Men vännen då!? Vad var det då? Varför händer det så ibland ? Hoppas det inte händer igen ❤️❤️❤️ Ta hand om dig ❤️❤️❤️ Grattis på mors dag i efterskott ❤️❤️❤️

    • Marigona says:

      Det vet jag tyvärr inte ännu utan får nog köra nån seg, jäkla undersökning här. Så tröttsamt, kan dock tänka mig att det är stressrelaterat.. Eller tja, det är vad andra tror i alla fall.hehe. äh, vi får hoppas på det bästa. Kram goding, och tack detsamma! ❤️

  2. L. says:

    Åh fina! Hoppas allt är ok med dig? Jag håller med dig om sjukvården i Sverige, tyvärr.. Sätt faktiskt och pratade om detta med familjen idag.
    Glad första mors dag till dig ?❤

  3. Nora says:

    Hej
    Jag tror att det du beskriver är en panikångestattack. Jag drabbades många ggr efter en bilolycka som jag var med i, jag hade min son med mig i bilen och efter olyckan så förträngde jag alla känslor bara för att inte skrämma min son i den stunden, men tråkigt nog så utlöstes det senare med panikångestattacker. Exakt samma symtom som du beskriver. Fast hos mig så hann ambulansen komma och dom kunde se mig i vilket skick jag var i. Det kändes som att jag skulle dö och att jag fick nått hjärtinfarkt eller nått! Men dem visste typ meddetsamma vad det var! Lärde mig hur jag skulle andas vid nästa attack osv! Det hjälpte mig faktist, ångestattackerna blev svagare med tiden och nu är dem borta helt. Du kanske inte har just detta men så som du beskriver så är symtomen är lika. Hoppas du mår bättre nu!

(E-mail address and Name is not required to leave a comment, however comments that are found disrespectful or disturbing will be deleted.)

Hi there! ♥ Feel free to leave a comment